Muslimer har ingen kollektiv skuld för vad enskilda gör i islams namn. Detta lika lite som judar i Malmö har en kollektiv skuld för vad Israels regering gör i det ockuperade Palestina. Eller – för att vidga perspektivet till en debatt som fördes för något år sedan: vi män har ingen kollektiv skuld för att vissa män är våldtäktsmän. Just därför är det viktigt att enskilda muslimer sätter ner foten när det gäller mordhoten mot Lars Vilks.

Peppe Engberg ”Äsch, vi skiter i den där mediokre svenske konstnären. Han är visserligen en otrogen hund som skymfat Mohammed, men gör vi en affär av det kommer han bara att få en massa gratis PR.”
Ja, tänk om de islamitiska fundamentalisterna tänkt efter före. Då hade de sluppit se sin profet karikerad i en rad tidningar över världen. Lars Vilks hade förblivit en udda figur i marginalen. Många muslimer hade sluppit en anledning att känna sig marginaliserade och ett stort antal ledar- och kulturskribenter hade sluppit citera de ord Voltaire aldrig skriv, men alltför ofta tillskrivits: Jag ogillar dina idéer, men skulle gå i döden för din rätt att uttala dem.

Så blev det inte. Naturligtvis blev det inte så. Islamitiska fundamentalister tänker som alla andra fundamentalister: de vill ha konfrontation.
Motsättningar är deras livsrum. Finns det ingen fiende måste man uppfinna honom. Fundamentalistens självbild är direkt kopplad till hur mycket han lyckas pumpa upp monstret på väggen.

Så blev Vilks en världskändis och det trivs han med. Han gillar att låta sig fotograferas med en rostig yxa i handen.
”Mitt symbolvärde som storkränkare har ökat markant", konstaterar Vilks och gör ingen hemlighet av att han tycker att det är kul att vi alla ingår i hans provokativa konstverk.

Det senare är tyvärr inte sant. Vi är inte medspelare i ett konstverk. Om man ska se något positivt i det som sker, kan man säga att fokus den här veckan flyttat från skuggspelet på väggen till verkligheten.
Åtminstone på tre områden har det hänt nåt den här veckan:

> Terroristen existerar. Alltför länge har det sagts att terroristhotet är överdrivet. Mordhoten mot Vilks visar att Terroristen inte är en uppfinning av USA:s propagandamaskineri.
Hon finns. Hon har ett ansikte. Hon har ett namn. Och det viktigaste: det visar sig att hon inte alls ser som den förutfattade nidbild de flesta av oss har av den svartmuskige terroristen.

Veckans avslöjande om Jihad-Jane visar att terroristen till och med kan röra sig i mängden av svenska blondiner på svenska gator och torg.
Gamla fakta får därför plötsligt en skrämmande aktualitet. DN:s ledarsida påminde i veckan om händelser vi läst om många gånger och sedan glömt, men som nu fått en obehaglig svärta:

Den iranske ayatollan Khomeini utfärdade sin uppmaning till alla muslimer att döda författaren Salman Rushdie den 14 februari 1989. I september samma år placerades bomber utanför fyra bokhandlar som ägdes av Penguin, förlaget som givit ut ”Satansverserna”. Sedan syntes det vara lugnt, utom för Rushdie som flyttade mellan olika bostäder med polisskydd i högsta klass.
Men sommaren 1991 överfölls och misshandlades Rushdies italienska översättare Ettore Capriola i sitt hem. Några dagar senare knivmördades Hitoshi Igarashi som översatt till japanska. Drygt två år senare sköts William Nygaard, chef för förlaget som gav ut Rushdie i Norge, med tre skott utanför sitt hus.

Svansen svänger alltid mer än katten. Hur länge kommer mordhoten mot Lars Vilks att vara reella?

> Yttrandefriheten är ingen floskel. Det som soppat till debatten kring Vilks rondellhund är att den handlat om allt – konst, rätten att häda, respekt för människors tro, främlingsfientlighet etc. Sedan debatten började 2007 har olika krafter kidnappat Lars Vilks rondellhund för egna syften.

Veckans avslöjanden skiljer huvudsak från bisak. När skuggbilderna skingrats inser de flesta av oss att kampen kring Lars Vilks rondellhund i första hand handlar om yttrandefriheten.
Peter Englund har 100 procent rätt när på sin blogg skriver:

”Ställd inför nyheten att de extremistiska hoten mot Lars Vilks uppenbarligen börjat röra sig från ord till handling, finns det bara en sak att göra: att ta avstånd från den här fanatismen – utan glidningar, utan reservationer, utan relativiseringar och utan på skruvar ställda förbehåll – och ställa sig på den hotades sida.
För en gång skull kan jag säga så här: det hela är mycket enkelt. Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera. Om hans rätt att utöva den – aldrig.”

> Muslimer sätter ner foten. Fundamentalisterna har även i ett annat avseende blivit blåsta på sin våta dröm. Istället för skärpta motsättningar mellan den muslimska världen och väst, har mordhoten mot Lars Vilks fått flera muslimska ledare och debattörer att bladat från munnen. Socialdemokraten Nalin Pekul tillhör som vanligt de tydliga:

”Som muslim blir jag kränkt av att konstnären Lars Vilks framställer profeten Mohammed som hund. Men jag försvarar hans rätt att få göra det”, skriver Pekul i SvD (11 mars). ”Religioner står inte över yttrandefriheten. Yttrandefriheten är en fundamental del av demokratin. Europeiska muslimer vet detta av bitter erfarenhet”.

Det är mycket bra. Det är inte islam som är problemet, utan fundamentalisterna. Inte minst vi icke-muslimer behöver påminnas om detta.
Muslimer har ingen kollektiv skuld för vad enskilda gör i islams namn. Detta lika lite som judar i Malmö har en kollektiv skuld för vad Israels regering gör i det ockuperade Palestina. Eller – för att vidga perspektivet till en debatt som fördes för något år sedan: vi män har ingen kollektiv skuld för att vissa män är våldtäktsmän.

Att kollektivisera skuld skymmer den enskildes ansvar. Just därför är det viktigt i samhällsdebatten att enskilda muslimer sätter ner foten när det gäller mordhoten mot Lars Vilks.
Det är trots allt deras profet som fundamentalister av olika slag ständigt kidnappar.

                                                                   ***

Äntligen fredag. Det går fort nu – kommer du ihåg RUT och ROT-debatten som rasade förra veckan?
För egen del hann jag knappt samla ihop alla klipp innan debatten hade snöat bort.
Kanske berodde det också på att blev en kort vecka. Jag tillbringade en del av den i London.

För att utrycka det kort: Ringa in Farringdon. Bo på Rookery Hotel. Ät på La Cucina Italiana på Comcross Street. Cigarrer köper du tvärs över torget på Nicolas. Där finns även vinet och whiskyn. Men det behöver du inte. Rookery har en Honest Bar, där du serverar dig själv framför brasan och betalar med din heder som pant.

Engelsmännens bästa gren är som vi vet den engelska helgtidningen. Vilken läsupplevelse!
Jag behöver inte nämna alla vackra pubar där du läser ifred.
Måste du trots allt lämna kvarteret: kolla in de nya och gamla designtrenderna på Brick Lane och Dover Market. Promenera till Tate Modern på andra sidan Themsen. Ät mycket annat än pizza på Pizza East på Shoreditch High Street.
Åk sedan hem till Farringdon. Honest Bar.

PS. Apropå äta och dricka. Det bästa på TV just nu utspelas i Pluras kök.

                                                                      ***

Nu ska jag jobba. Gert Fylking har varit på Gotland och som vanligt bjudit på sig själv. Och lite till.
Lunch med CA Carlson där Stockholms bästa räkmacka serveras på mörkt bröd. Sedan får vi se hur veckan slutar.

Om vi inte ses där ute – trevlig helg!

Medieveteranen Peppe Engberg är stående krönikör på Dagens PS sedan 2003.